Årstider

Om allting har en början borde det rimligen också ha ett slut. Denna linjära föreställning är nog vanlig och varför skulle den inte vara det? Tidens enkelriktade gång som så skoningslöst och irreversibelt låter våra liv passera samtidigt som den utgör förutsättningen för att något överhuvudtaget ska kunna påstås ha inträffat. På åtta ljusminuters avstånd brinner vår sol och skapar förutsättningar för allt liv på Jorden. Men tiden är utmätt och slutligen kommer solen slockna och således även vi. Varje människas tid är i sammanhanget ett ögonblick och vi har fullt upp med att fylla livet med mening och förståelse, innan tiden låtit det passera. Den som ständigt uppehåller sig vid tankar om det bittra slutet missar antagligen flera av livets glädjeämnen, så låt oss istället anta en mera geometrisk världsbild. På så vis behöver kanske inte alltings början och slut vara lika definitivt?

Vi gör ett försök att bortse från den tröstlösa linjära uppfattningen och vidgar våra vyer. Cirkelbågen i dess kontinuitet har å ena sidan oändligt många startpunkter, å andra sidan inga alls! Början och slutet existerar helt enkelt inte. Lägg där till begreppet tid som är brukligt då man betraktar förlopp eller förändringar av olika slag. Tiden går märkligt nog olika fort beroende av vilken hastighet ett objekt har i förhållande till ett annat. Denna relativitet skulle t.ex. kunna medföra att man plötsligt i detta nu, uppenbarar sig äldre än sina föräldrar samtidigt som man är yngre än sina barn. Kan man överhuvudtaget påstå att tiden ens existerar om inget förändras? Har sekunderna då passerat och hur vet vi det? Och även om de har passerat, vilken mening eller roll har då det krångliga begreppet vi kallar tid?

Om cirkelns geometriska skönhet kastar ett lika matematiskt som estetiskt skimmer över dess betraktare så är detta inget i jämförelse med klotets! Förutom att det kräver ytterligare en dimension att beskriva matematiskt, öppnar det också fler dörrar för filosofiska resonemang. De gamla grekerna, som brukar komma på tal, var förtrogna med talet Pi, som i grunden definieras som förhållandet mellan cirkelns omkrets och dess diameter. Detta irrationella tal med sin oändliga decimalutveckling kan med absolut exakthet beskriva både cirkeln och klotet. Det mystiska och oändliga talet Pi kan alltså perfekt beskriva den sfäriska formen som faktiskt omsluter allt vi känner till. Inte bara Jorden, solen och övriga himlakroppar strävar efter att uppnå denna form. Allt som existerar eller någonsin existerat verkar lyda under denna fundamentala fysikaliska grundlag om all materias attraktionskraft, så att även självaste universum  stävar efter att uppnå klotets form. När Newton talade om äpplen och gravitation vore det kanske inte förmätet att i sammanhanget även nämna Gud. Är naturens storhet oöverträffbar så att när vi i vår blygsamt begränsade världsbild inte längre förstår, söker Gud i periferin av våra kunskapers yttre gränser?

Jag känner mig hoppfull vid tanken på ett sfäriskt universum, där tid och rum inte är separata variabler utan smälter ihop till en rumtid. Våra sinnen begränsar oss till tre dimensioner alternativt fyra om vi räknar med tiden. Jag känner hopp och nyfikenhet då vetenskapen ibland hävdar att Universum består av minst tolv dimensioner. Vad är och innebär dessa minst åtta dimensioner vi inte kan förstå men som ändå ständigt omger oss, nu och hela tiden, om tiden ens existerar? Missar vi något? Människan har begåvats med fem sinnen och därmed är vi begränsade, men vi har dock fem fantastiska sinnen som ger oss en bra, nödvändig och till synes begriplig bild av världen vi lever i. Vi kan inte veta om solen går upp i morgon, men empiriskt kan vi anta det. Jordens rotation runt sin egen axel, som lutar ca 23,5 grader i förhållande till sin omloppsbana runt solen, skänker oss dagar och nätter men även fyra årstider. Om dessa kan vi diskutera matematik och fysik men låt oss också förnimma känslorna, minnena, dofterna, smakerna, ljuden och bilderna. Ofta hör jag människor påstå att årstiderna blir betydelsefullare för varje år, att de uppskattar dem mer ju äldre de blir, att varje kommande årstid är något att tacksamt se fram emot. En förändring av livsvillkoren som trollbinder och får oss att känna, ett kretslopp utan början eller slut, en plats att vara på i en tid vi mäter med klockor.

På väg mot Kebnekaise

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.