Kameran och fotot

Varje foto är ett bevarat ögonblick som vi kan minnas och återvända till. Vi kan förnimma känslor, dofter och sammanhanget i sig. För mig är denna möjlighet fortfarande nästan magisk. Har det numera blivit för lätt att fotografera? Tar vi för mycket bilder, så att vi inte hinner med att ägna dem den tid de förtjänar? Många av oss som var med på den analoga tiden känner nog en kluvenhet inför vad vi idag menar med fotografering. Aldrig förr har det tagits så många bilder och aldrig har kamerorna varit så avancerade och märkvärdiga som just nu. Möjligheterna är enorma och gemene man är numera digital fotoredigerare samt utställare på den offentliga globala digitala arenan. Med nyvunna kunskaper om geotaggar, HDR och autouppladdning befinner vi oss i ett aldrig sinande flöde av bilder som kronologiskt radas upp och blir till ett historiskt dokument av vår livsvärld. Jag älskar det, men saknar ändå något.

 

Jag minns tydligt då jag i tioårsåldern fick min första kamera i julklapp, en Konica Pop, snyggt svart, kändes gedigen och tog med tidens mått på sin höjd godkända bilder. Men med kameran kom något mera, en tillhörighet och förpliktelse att som ägare till en kamera, fullfölja uppdraget att alltid försöka ta bra bilder. Det gällde att bemästra fotokonstens fysikaliska principer och samtidigt visa prov på estetik. Båda områdena intresserar mig, nu som då. Jag minns hur pappa förklarade förhållandet mellan slutartid och bländare, hur skärpedjupet påverkas av kombinationen av dessa och hur höga ISO-tal kan motverka skakiga bilder på bekostnad av ökat brus. Snart kändes min Konica Pop otillräcklig och efter att ha uppgraderat mig några gånger köpte jag en Nikon FE! Nu var det på riktigt! Jag var stolt ägare till den klassiska ”Beirutkameran” som klarade hårda tag och hade den rätta känslan. För mig finns fortfarande ingen snyggare kamera än Nikon FE.

Tjugofyra bilder på rullen skulle omsorgsfullt exponeras för att sedan lämnas in hos den lokale fotohandlaren. Den kufiske mannen bakom disken paketerade omsorgsfullt filmrullen i en grön papperspåse, på vilken han noterade mitt namn. Hundra kronor och ca en vecka senare var det dags att skörda resultatet. Det var svårt att låta bli att tjuvkika på bilderna, jag ville vänta tills jag kom hem, men väl hemma var det som julafton. Bild för bild studerades noga och jämfördes med de anteckningar jag förde i ett kollegieblock över kamerainställningar tillhörande respektive motiv. Exif-filer i all ära, men denna procedur var åtminstone för mig väldigt lärorik. Sen gick allt väldigt snabbt.

 

När digitalkamerorna dök upp var det med blandad förtjusning jag slutligen placerade min Nikon på hyllan för en plastig Minolta på 3,2 MP. Det var en revolution, även om allt egentligen handlade om samma sak, nämligen att projicera ljus på ett ljuskänsligt media, en film eller sensor. Allt det jag var van vid fanns fortfarande kvar; objektivet, bländaren, slutartiden, ISO mm, men jag slutade använda mitt kollegieblock. Det var inte så noga längre, bara att trycka av bild efter bild tills någon råkade bli bra, och blev det inte bra så fanns ju alltid Photoshop. Mina digitalkameror och photoshopversioner har avlöst varandra i takt med att de blivit bättre men nog behöver jag påminna mig själv om det magiska med bilder. Det handlar inte främst om teknisk perfektion utan snarare om motivet och de känslor som förmedlas. Minnen som bevaras eller förstärks i en stund av reflektion samt bildens förmåga att berätta en historia gör den till något mer än bara pixlar på en begränsad yta. Att ta med kameran på en promenad ska vara kul, lekfullt och kravlöst. Så låt oss använda ny digital teknik med analog entusiasm.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.