En roadtrip

Så var det dags att summera vår semesterresa. Jag sitter vid datorn och bläddrar bland alla de foton jag tagit och konstaterar att det är en väldigt givande hobby. Varje bild kastar mig tillbaka till stunden som var, inte bara bildligt utan även känslomässigt. Det blev en lyckad resa genom ett väldigt varmt och somrigt Sverige. Visst blev det många mil i bilen och många skulle nog dra sig för allt körandet särskilt med tanke på barnen i baksätet, men vid det här laget skulle jag vilja påstå att de blivit ganska vana. Det har blivit många resor till fjällen genom åren.

Det finns platser som betyder mycket för mig och en av dessa är tveklöst Idre med dess omgivningar. Hit återvänder jag gärna ofta och det är svårt att beskriva vad det är som är så speciellt där. Det handlar nog i grunden om just känslor och minnen. Närheten till naturen och de milsvida vidderna skänker lugn och skapar en behövlig distans till vardagen. Den maktlöshet jag ibland upplever måndag till fredag blir som bortblåst för plötsligt står allt klart, att jag kan göra vad jag vill, om jag vill.

 

Nu var det dags att testa fjällvandring, inte bara jag utan hela familjen! Med Idre som bas går det att göra fantastiska dagsturer som t.o.m. funkar med barn, åtta och tio år gamla. Men för att få ut mer av resan tänkte vi oss ett par stopp på vägen. Som jag skrev i förra inlägget så blev det som vi först tänkte, nämligen Kosterhavets nationalpark och sedan Värmland med besök hos Tove och Ludde.

Det har blivit lite av en grej i vår familj att besöka nationalparker. Man läser på hemma i lugn och ro för att få ut så mycket som möjligt av besöket och beger sig sedan dit för att uppleva den. Det fina med nationalparkerna är att naturen är minimalt påverkad av människans närvaro och samtidigt innehåller något som är av särskilt intresse att bevara och göra tillgängligt. I nationalparkerna finns mycket information att tillgå genom personal som arbetar där eller genom informationstavlor. Det speciella med Kosterhavets nationalpark är egentligen inte det du ser på land utan det som finns under ytan, d.v.s. den enorma artrikedomen som gynnas av kalla, salta atlantströmmar som via kosterrännan tar sig ända in mot land. Landbacken behöver dock heller inte skämmas för sig då den knappast lämnar någon oberörd med sitt unika karga men vackra klipplandskap.

Vi tältade på Bofors camping och upplevde en tropisk natt. Det är otroligt vad varmt det kan bli i ett tält när solen väl gått upp. Vi badade i havet och chockades av det salta vattnet och närvaron av en brännmanet som dök upp från ingenstans, rysligt nära! Sånt har vi inte i Blekinge!

Klipporna på Saltö

 

 

Resan fortsatte mot Värmland, närmare bestämt Värmlands sjö och fjällcamping, strax norr om Torsby. Vi tog vägen via Norge och Halden över slingriga vägar innan via tog oss över gränsen mot Sverige och Värmland. Det blev en skön kväll hemma hos Tove och Ludde. Som jag beundrar dessa människor som vågar leva sin dröm! Och så skönt att se deras välskötta mysiga camping, full av besökare och skön semesteratmosfär. Våra barn lekte med deras och tiden gick lite väl fort för snart var det dags att säga godnatt och ta farväl för denna gången.

Sen kväll vid Värmlands sjö och fjällcamping

 

Nästa morgon satte vi oss åter i bilen och styrde mot Dalarna och Idre. På vägen passade vi på att ta oss en tur i Fulufjällets nationalpark. Det blev en promenad till Njupeskär och Sveriges högsta vattenfall, hela 125 meter högt! Här finns även ett av världens äldsta träd; Old Tjikko, en gran på ca 9500 år!

Mot Njupeskär

 

Väl framme i Idre bröt ett våldsamt oväder ut, med kraftigt regn och åska. Lika snabbt som det kom var det borta och solen sken åter över fjälltopparna på Nipfjället och Städjan. I väster på norska sidan, reser sig Rendalssölen och bildar en vacker siluett när solen går ner. Barnen fick rasta sina ben och bada i bassängen på Idre fjäll. Överskottsenergin de lagrat under alla mil i bil gjorde nog nytta när vi nästa dag vandrade upp på Nipfjället från sommarparkeringen. Vilken underbar utsikt man får, särskilt över Städjan i söder. Städjan, detta vackra karakteristiska berg inbjuder verkligen till vandring. När jag blickar ut över vyerna och Städjan känner jag att jag bara måste klättra upp där. Så nästa dag begav vi oss dit med en väderprognos som var något vansklig. Åska och regn var på väg in varpå vi inte planerade att ta oss hela vägen till toppen. I efterhand inser jag vilka duktiga barn vi har, som trampar på i uppförsbackarna även om det är motigt. Utan att egentligen ifrågasätta varför? Under vår vistelse i fjällen har de vandrat upp på Fulufjället, Nipfjället, Städjan och Idre fjäll. Bra jobbat! Jag hoppas att de i framtiden bättre förstår varför vi utsatte dem för sådana strapatser. Jag hoppas och tror att naturen ska bli lika självklar och betydelsefull för dem som den är för oss, att den blir en plats där de kan få energi och perspektiv på livet.

Vandringsled på Städjan

 

Matlagning på fjället

 

 

Oscars stenhög med Städjan i bakgrunden

 

Städjan sedd från Idre fjäll

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.