Paddlingen som blev vandring

Sedan många år tillbaka har jag och min vän Henrik årligen paddlat kanot i oktober. Det kan tyckas märkligt, men när hösten tagit ett fast grepp om naturen och allt har gått in i en stilla dvala, då är höstpaddling verkligen att rekommendera. Vi har som tradition att alltid testa någon ny sträckning och tanken var att ge oss ut på Helge å i närheten av Älmhult. Men den extremt varma sommaren gjorde tyvärr vår tradition omöjlig. Vattennivåerna var fortfarande för låga, vilket gjorde ån omöjlig att forcera med kanot. Så vi hängde på oss ryggsäckarna och begav oss ut på en vandring istället. Vi bestämde oss för att fortsätta på Blekingeleden som vi påbörjade med mountainbike förra sommaren.

Vi gick etapp fem på Blekingeleden, från Långasjön till Järnavik. De trettio kilometerna slingrar sig fram mellan sjöar, lövskog och stundvis granskog, innan man kommer fram till Åryd och den första civilisationen. Då har man ca 5-6 km kvar på grusvägar och stigar innan man är framme i Järnavik.

Inget blir helt som man tänkt sig och det är väl tur det. På alla våra paddlingar har det hänt saker som varit svåra att förutsäga och som blivit något att minnas och kanske skratta åt i efterhand. Så även denna gång. Vi gav oss iväg från Långasjön vid nio på morgonen i strålande sol och med temperaturer som var oförskämt gynnsamma för årstiden. Efter ca tio kilometer står ett vildsvin i vägkanten några meter framför oss. Vi står blixt stilla en bra stund och bara tittar på det glupska djuret. Snart får det vittring och tittar på oss, för att sedan fly in i buskagen där den uppenbarligen hade flera kompisar som på given signal rusade i panik genom skogen. Vi fortsatte vår vandring med färska närvarande tankar på vildsvin. Jag tänkte på saker jag hört talas om, att svin anfaller människor bakifrån för att bringa dem ett ovärdigt slut. Knappt han jag tänka klart tanken förrän jag hör hur något bakom mig kommer springande i hög fart. Jag hinner inte vända mig om, ett vilddjur hoppar på mig och jag tror hjärtat ska stanna av skräck. Vilddjuret var en hund, en Airedale terrier som ville leka! Den var uppenbarligen på rymmen och ville hänga med på min och Henriks vandring, och det gjorde den oavsett vad vi tyckte om det. Under nästan tjugo kilometer hade vi följe med den outtröttlige hunden som verkade kunna springa hur mycket som helst! Vi ringde polisen och rapporterade att vi hittat en bortsprungen hund och mot kvällningen strax innan det mörknade blev den upphämtad av en djurpensionatägare utskickad av polisen. Det var lite vemodigt att se den glada hunden titta på oss genom bakrutan på bilen då den åkte iväg. Många av mina tankar den kvällen, i vindskyddet i Järnavik handlade om hunden. Skulle den komma hem igen? Var kom den ifrån? Är husse och matte ute i skogen och letar?

Tidigt på söndagsmorgonen innan det ljusnat vaknade jag av Henriks besvikna röst när han konstaterade att vindskyddet läckte som ett såll i det ihärdiga ösregnet. Allt var genomblött, särskilt mina skor som olyckligt råkade stå där det läckte som värst. Då var det ganska skönt att ringa min fru och få skjuts hem. Trettio kilometer är ganska långt att gå med full packning under en och samma dag. Det vittnade mina fötter om. Men det blev en tur att minnas, och en av mina favorithundar är numera en Airedale terrier. När jag kommit hem igen ringde jag djurpensionatet och fick till min glädje höra att husse och matte varit och hämtat sin hund.

Ett blött vindskydd i Järnavik

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.